Hemma idag oxå. Men nu börjar det iaf kännas bättre, så imorgon ska jag antagligen gå. Blir superduperstressad av att vara hemma. Man missar ju så förbaskat mycket. Men man måste få vila ibland oxå. Speciellt om man är sjuk.

Igår kväll skickade jag ett sms till en person, X, och beklagade mig över min sjukdom, min stressade hjärna och att jag var lite nere. Svaret jag fick var:

Tänk på fjärilar, regnbågen och söta kaniner. Nej, jag vet inte vad jag kan göra för att få upp dig en bit, jag vet själv att det är svårt, men försök att utgå ifrån vad du ska göra eller hur du ska tänka för att må bättre. Efter regn kommer solsken, om man får lov att säga såna hemska visdomsord.


Jag svarade att jag har väldiga komplex för hur jag ser ut, och att jag hela tiden behöver bekräftelse. Då fick jag svaret:

Det är en typ av självdestruktivt tänkande. Jag vet att det är så man tänker. Man känner sig ensammast i världen, men så är inte fallet. Du är så otroligt vänlig och gullig (!), men måste börja tänka mer på dig själv. Du är bra mycket viktigare än någon annan, och du måste må bra. För det är du värd.


Mowh, vad snällt sagt. Men jag tog inte in det, det går inte. Jag svarade något i stil med att jag har en liten Dennis långt inne i mig som tar åt mig, men att han är för liten för att nå ut till stora Dennis. Svaret jag fick då var:

Då måste du bara lära dig att det kanske är den lilla Dennis som är fullt duglig, man får lov att vara liten. Vi måste bara inse det och kunna lära oss att välja bort det som får oss att må dåligt.


Nu kan ingen komma och säga att jag inte öppnar mig för folk! Nu har jag ju öppnat upp mig för alla er! Jag tror på att prata med folk om hur man känner. Folk stänger in sig för mycket, och då blir det inte bra. Sen vem man pratar med, det väljer man själv, det finns inga regler för det. Jag har turen att ha extremt vänliga vänner, som ställer upp.

Nu ska jag laga mat. Idag ska jag försöka mig på att laga en potatispannkaka. Önska mig lycka till. Fast det hjälper nog inte, så strunt i det.