Saknad, en känsla alla tvingas uppleva, i flera skeden av livet.
Vissa kan sakna kärleken. Någon att hålla om, och att dela sin tomhet med. Att få känna något för någon, är att verkligen leva. Andra tillbringar hela sitt liv med att sakna tid. En möjlighet att stanna upp. Det är så enkelt så att man inte ens klarar av det. Endel saknar den sista pusselbiten som gör att pusslet blir färdigt. Man köper en liknande pusselbit, men provar den inte ens, för man vet att den ändå inte passar. Sen finns det de som saknar att sakna. De som till synes har allt, och därför inte kan förmå sig själv till att sakna något. Vissa saknar sin själsfrände. När den man tillbringat hela sitt liv med försvinner, så föds man in i ett nytt liv, en ny värld, så tom och innehållslös att man inte längre lever på riktigt.

Saknad, en känsla alla tvingas leva med, endel oftare än andra. I varenda fönster står en människa och tittar ut, och saknar. Blicken är inte fäst på någonting, den drömmer sig iväg.

Saknad, något man måste lära sig att leva med.
Man kanske själv måste gå ut för att möta någon,
eller själv ta av sig klockan och stanna tiden.
Endel tvingas att inse att pusslet aldrig kommer att bli färdigt,
eller förstå att man faktiskt får ha drömmar, stora som små.
Det svåraste är att mista någon man alltid haft,
men då gäller det att inse att den personen alltid kommer finnas kvar. 

Nästa gång du står och tittar ut genom fönstret; Fäst blicken, det du saknar finns där ute. Närmare än du tror.

---

Denna kalla fredag har tillbringats i en bil upp till Linköping, och ner från Linköping. Mamma var där och skulle greja med sina ögon, och jag fick äran att följa med familjen upp.
Helgen ska tillbringas i Kalmar. Imorgon ska jag till stagg en stund, och sen blir det stan och diverse aktiviteter.

Dennis: Jag ska vara kvar i Kalmar i helgen.
Mamma: Jasså?
Dennis: Ja, jag ska.. umgås lite.
Mamma: Umgås?
Dennis: Ja, du vet.. umgås.

Det känns som att jag måste ha jättebra skäl till att få vara kvar i Kalmar. Jag tror det är för att jag är mammas minsta barn, hennes sista chans att ha en bebbo kvar. Men jag har växt upp, och är typ... vuxen (skratta inte nu Ankis!). Det jag tror mamma behöver är ett barnbarn. Någon av mina syskon som känner sig manade?