Skolis tröttis. Deluxis. Jag klarar allvarligt talat inte av det här längre. Det är prov hit, och prov dit. "Då gör ni klart det ni inte hann på lektionen tills imorgon" hit, och "nejdå, så mycket tid behöver ni inte" dit. Är lärare helt avskilda från varann i lärarrummet? Står dom i olika bås med skyddslappar för både ögon och öron? Det verkar nästan så. Den enskilda lärarens egna ämne är alltid bäst, och viktigast. Men för oss elever så kan man faktiskt inte prioritera, eller ens välja vilket man vill göra. Man ska göra det. Nu kanske jag överdriver en liiiiten smula, eller nej, det gör jag inte. Faktiskt. Jag har beklagat mig hos en nära vän, och han sa att jag inte skulle ta skolan på så stort allvar. Ett VG eller MVG spelar inte den minsta roll om du inte mår bra. Det får inte gå överstyr liksom. Därför har jag börjat fundera på att strunta i spanskan. Eller inte strunta i den, men inte prioritera. Det fanns en tid då spanska var mitt favoritämne, och jag hängde med i verbens och ackusativens värld. Men i år, och förra året, så har jag tappat motivationen totalt. Jag har inte lärt mig någonting, och jag har införskaffat mig en brutalt negativ bild av spanskan. Förra året var okej. Jag hängde med hyffsat, men det var stor skillnad från föregående år. Nu i år har jag tappat den sista biten motivation oxå. Inte ett ord, inte en böjning, inte en fras, nej ingenting har jag lärt mig på de inledande fem veckorna. Och min nya grupp är gamla pluggbarn, som allihop antagligen har varit med i vi i femman. De är översmarta och överintelligenta. De kan former och böjningar som jag bara sitter och gapskrattar åt. De har haft min nya lärare i spanska steg 3 oxå, så de känner läraren, så hela gruppen är som en familj. Sen kom jag in, lyckligt trallandes att jag hade sluppit min gamla lärare, för sämre lärare än honom finns ju inte. Trodde jag. Aja. Nu orkar jag inte klaga på henne mer. Det är jobbigare än man tror att klaga. Jag satt bredvid en kille idag som, vad jag vet, inte varit på någon spanskalektion på hela terminen. Han har skolkat, duktig pojke det där, och han ska antagligen gå någon spec-kurs med Micke. Jag funderar på att joina honom. Till mitt försvar kan jag visa upp mina testresultat från detta årets spanska. Kommentarerna är ganska fyndiga faktiskt. "Du måste öva på den formen." "Du måste verkligen träna på det där, Dennis." Jasså, hon vet vad jag heter, jössenamn. "Du ligger efter i just det här momentet!" Nu på sistone har hon börjat använda utropstecken. Ibland två. Oftast ett. Det förstärker verkligen alltsammans ytterliggare. Att gå på spanskalektionerna har verkligen blivit ett ypperligt tillfälle att studera min självkänsla. När jag kommer hem från de dagar jag har spanska, så är jag sur och vresig, de andra dagarna är jag lycklig. Nog om detta.

Idag åt vi tacos. Något positivt med den här dagen. Bror min har bytt handtag på kökslådorna. Vilket viktigt jobb. Strunta i att utrota hungern, byt handtag på kökslådorna istället. Nejdå, du är duktig bro. Jag hade aldrig klarat det. Att byta handtagen alltså. Jag hade iof MVG i slöjd på högstadiet (!), men det bevisar ju egentligen ingenting. Jag gick runt och frågade efter "mät-sticke-grejen" (tumstocken), "såg-saken" (sågen), "ta-bort-grejen" (sandpapper eller slipgrejen), "spik" (skruv) och "hål-grejen" (borren). Man behöver alltså inte veta vad grejerna heter, för att få MVG. Pedagogisk lärare.

På lunchen följde vi med Ankarström till stan. Vi var bland annat på Dillbergs/Dillbergska. Första gången jag var där, därför vet jag inte säkert vad det heter. Där fanns det ett oräknerligt antal böcker, och extremt många pennor. Jag tänkte köpa en hålslagare, men när jag såg att det fanns 15 olika att välja på, så smög jag därifrån, svårt chockad.

Kalla mig seg, men NU, först NU har jag fattat att nya Kentlåten faktiskt är bra.
Tröghuve.

S e e  y a !