Denna dagen, ett liv. Är det inte så Tjorven säger? Tjorven förresten, vilket namn. Men har man fantasi så har man. Idag har jag sprungit 5km igen. Det går bara bättre och bättre. Det är väldigt inspirerande. När jag sprang så träffade jag en knubbis med långt, rött hår. Han gick. Jag sprang. Vilken diss liksom. Han önskar nog att han var lika duktig som mig. Självförtroendet är på topp, som ni hör.

Nu tänkte jag reflektera lite över den nya klassen. De nya i klassen känns lite som utbölingar. Det känns inte som att de tillhör klassen. Än. Det kanske känns så lite längre fram. Förresten så är jag inte så engagerad i dom. Liksom, man måste ju kunna samarbeta med dom, om man måste. Men att träffas på fritiden, att lägga ner energi på dom, det känns så.. onödigt på nåt sätt. Jag har ett gäng som jag umgås med varje rast, och varje lektion. Det känns onödigt att lägga ner energi på fler, när man redan har några. Men SJÄLVKLART måste man ju respektera dom och vara samarbetsvillig. Jag säger inte att jag dissar dom, eller inte tycker om dom, för dom verkar vara trevliga. Jag menar bara att det funkar bra som det är. Inga djupare relationer liksom. Ytlighet är ganska underskattat.
Nu kommer alla tro att jag är jättebitchig och så, men isf har ni inte förstått. Sådetså.
Den nya klassen känns kanon. Faktiskt. SP06F is tha shit liksom. Vi kommer ha två fantastiska år tillsammans. Och vem vet, jag kanske hittar ännu fler vänner för livet. Vem vet?

Sara i klassen är kanon! Vi tror på samma Gud; Lars Winnerbäck.
Go Sara!

Ida och Hanna.
Plattångsmaffian <3