Idag släpade jag mig upp vid klockan 08.45, och jag ljuger inte när jag säger att jag hade kunnat döda någon med mitt humör. Det handlade inte om att vakna på fel sida, det handlade om att vakna på fel kontinent. Hua. Och Marianne i Gomorron Sverige gjorde inte saken bättre. Men jag tog mig samman och gjorde mig i ordning och cyklade till skolan.

När jag kom dit såg jag att de fem som jag vanligtvis umgås med inte var där. Jag begav mig till lektionen för att kolla om dom var där, men icke. Jag blev sur igen, och dubbelkollade min mobil, för vi brukar höra av oss till varandra om man inte kommer. Men inga sms. På lektionen fick vi ett papper från The Times om cyklonen i Burma, och i uppgift att skriva sex frågor till denna. Well, det är väl inte så svårt. Sen släpptes bomben; Läraren skulle gå efter tio minuter, så vi fick jobba enskilt, utan hennes stränga ögon vakandes över klassen. Jag kollade schemat och såg att min nästa lektion inte börjar förrän vid 12.30, så jag cyklade hem, måttligt sur över att behöva cykla hem. Om mina fem gruppmedlemmar hade varit där hade jag inte behövt cykla hem. MEN utanför skolan, på trottoaren låg det en hundralapp, och min dag började äntligen bli värd att leva. Jag tog upp hundralappen och tänkte att om jag lämnar in den kommer alla att fråga efter den, och vi skulle aldrig få reda på vems den egentligen var, så jag gjorde det enda rätta; La den i fickan och trampade hemåt. När jag cyklade trampade tramporna av sig själva och jag kände mig lycklig och mäktig. Och mina hårda känslor gentemot mina fem kumpaner fick mig att tänka; "Screw you, hellre en hundralapp än en timme med er". Med min nyintjänade förmögenhet flög jag fram över Kalmars gator, lyckligast i hela världen. The End.