Klockan 09 packade jag, Annica, Stora Andreas och Lilla Andreas in oss i bilen och startade vår resa mot SM-guldet. Över 60 bussar och många bilar tog sig igår över till Sveriges framsida. Alla skulle dit, och när vi väl kom fram så såg vi att det faktiskt stämde; Alla var där! Halmstads gator var fyllda med kalmariter, och när vi sedan kom till Örjans Vall så märkte vi att större delen av arenan var fylld med rödvita supportrar.



Vi var på arenan en och en halv timme innan matchstart, bara för att vi skulle få de bästa platserna. Men vad vi inte hade räknat med var att regnet skulle ösa ner, och att stormen gudruns yngre kusin, Berit, skulle komma och göra oss alla till isbitar. Vid matchstart trodde jag att jag skulle döden dö, för mina fötter var för längesedan bortdomnade. Jag fick flashbacks till köningen på stagg förra året. Då, liksom nu, fanns det inte ens som alternativ att lämna in och gå till ett varmare ställe.



Well. Resten är ju historia. Kalmar FF tog ledningen och jag blev döv på alla mina öron. Halmstad gjorde sen två mål, samtidigt som Elfsborg gjorde två mot Gefle. Ungefär då trodde jag att jag skulle dö ångestdöden, och jag kände hur gråten kom närmare. Jag har inte åkt 25 mil bara för att förlora ett SM-guld. Och jag har inte stått och förfrusit lilltån bara för att se Kalmar FF ligga på gyttjeplanen och gråta. Men som alla bra historier, så slutade det lyckligt. I 87:e minuten gjorde skytteligavinnare Patrik Ingelsten ännu ett mål, och guldet var Kalmars. Samtidigt så sköts det ett skott 3 meter nedanför mig, och jag kunde känna hur kulan tryckte sig in i mitt hjärta. Jag drömde mig bort till Skottet i Sarajevo, och tänkte att nu skjuter dom prinsen, dvs mig, men när jag öppnade ögonen så såg jag att jag inte var träffad. Men nog kändes det så alltid.



När slutsignalen gick så sprang de 5000 Kalmarsupportarna in på planen, medan jag tog små korta, stapplande steg med mina förfrusna fötter. Efter 5 minuter så befann även jag mig nere på planen, jublandes SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD!

När firandet avtog sprang vi till bilen för att bege oss hemåt till vårt kära Kalmar. På vägen hem hade folk satt upp skyltar vid avfarten mot Kalmar. De visste ju att de 5000 som var i Halmstad skulle åka hem, så som sagt, vid varje avfart mot Kalmar satt det skyltar där dom gratulerade oss till SM-guldet. I avfarten i rondellen i Lessebo stod det tex; GRATTIS till SM-Guldet Kalmar! MVH LGoif. Hela Småland jublar, och hela Småland njuter. Nu har vi Sveriges bästa fotbollslag, och Sveriges bästa hockeylag.



När vi kom fram till Kalmar så gick vi till Stortorget, dit 8000 människor hade gått för att få hylla sina hjältar. Med poliskortege kom guldlaget fram i en guldbuss. Och hyllningarna kunde starta. Kalmariterna fick äntligen se sin hjälte, Nanne Bergstrand, dansa. Och som han gjorde det! Det var magiskt att vara där. Detta var något som man inte fick missa.
Idag klockan 16.00 är det återigen dags för firande på Stortorget. Be there!

Kommunalrådet Johan Persson sa såhär; Det här är det största som hänt Kalmar någonsin!
Well.. glöm Kalmarunionen vettja, glöm Erik av Pommern och allt vad dom hette. Kalmar FF har vunnit SM-GULD!