Det slog mig där jag satt på balkongen att parrelationer är överskattade. Att kunna älska sig själv så mycket att man kan älska någon annan är fint, det är inte det jag säger. Det är beroendet och löftesgrejen jag inte förstår. Jag tror inte på att man bara har en stor kärlek i livet, och därför fungerar ju inte äktenskapet. Man förälskar sig i någon utan att veta vart det bär. Så långt är det bra. Men sen ska man flytta ihop och gifta sig. Man ska bli beroende av någon som man i nuläget hyser starka känslor för, och utöver det så ska man lova att älska personen tills man dör. I nöd och lust sägs det, men vem klarar av det?

En genomsnittlig människa har flertalet relationer, känslomässiga och/eller sexuella, och måste därför frivilligt eller tvunget gå vidare från en person till en annan. Vad är det som gör att man slutar gå vidare när man har träffat mannen eller kvinnan man ska gifta sig med? Vad är det som gör att man slutar utvecklas och förändras så fort man säger Ja i kyrkan?

Människor förändras hela tiden, och det är bra. Människor ändrar stil, hårfärg och tapet i sovrummet, men man förväntas dras med samma person hela livet. Samtidigt tror jag att det finns personer som tillåter sig att stanna upp och sluta förändras, och därmed verkligen kan säga Jag älskar dig både idag, imorgon och om 20 år.

Jag är inte förvånad över att folk inte gifter sig i lika stor utsträckning nu som förr. Jag tror människor har blivit medvetna om att de faktiskt inte kan lova något så stort, eller vill bli bunden till något så stort. Jag är inte heller överraskad över det stora antalet skilsmässor som görs. Jag uppmuntrar det nästan. Om jag inte är samma person idag som för 10 år sedan, varför ska jag då förväntas älska samma kvinna som även hon antagligen har förändrats?

När jag ser ett gammalt par gå förbi på gatan, så ser jag egentligen två bästa vänner. Två själsfränder som tillsammans har byggt något som de förhoppningsvis har trivts med. Men finns det någon kärlek? Jag vet faktiskt inte. Någon sorts kärlek finns det nog, men jag tvivlar på att de hyser samma känslor för varandra idag, som för 40 år sedan. Det känns sorgligt att tänka på det viset, men jag tror faktiskt att det är så.

Sammanfattningsvis.
Älska mer. typ.