Grattis dennis. Första gången du kommer hem från jobbet och inte har gråten i ögonen.
Fast alltså.. det är kört. Eller inte kört. Eller jo, för idag är det det, men imorgon är en annan dag.
Jag var säker på att jag skulle ha alla rätt idag, men icke. Nedrans.

Jag grät en skvätt i början av skiten, hmm, rundan, för att sedan bli mer och mer trött, och därmed kom jag till en punkt då jag inte brydde mig så mycket. Dock koncentrerade jag mig, utan att bli ledsen. Jag la undan ångesten för en stund.

Men ja. Som jag sa. I början fick jag en chock. På den enklaste vägen så är det massor med lådor på rad, som man inte kan misslyckas med. På två av dom satt det idag två lappar.

Lapp 1;
Var är min Hemmets Journal som kom 6/7?

Och lapp 2;
VARFÖR?! fick jag INGEN tidning igår?!?!
(Och ja, 'ingen' var med stora bokstäver och understruket. Jag tänkte jösses, hennes tidning är hennes liv.)

Som jag sa (igen) så är det ett lådställ som man inte kan misslyckas med. Och jag minns att jag la i både HJ och den vanliga tidningen i båda deras lådor.

Jag var pyttenära att svara på båda lapparna.
På lapp 1 hade jag nog svarat; Har du redan haft bort den? Puss.
Och på lapp 2; Hur sjuttsingen ska jag kunna veta det? Jag är icke synsk. Puss.

Hmpf. Ingen medkänsla alls. Varje dag får jag höra att jag är duktig ändå, trots att jag missar lite här och där. Och så ligger jag och hulkar och skakar varje natt innan rundan, för att sedan bli nertryckt i postlådan totalt av två kärringar.
Det var dessutom 7st som stod och väntade vid sina lådor när jag kom.

Stress. Ångest. Uppgivelse. Självhat. Nervösa skratt. Falsksång.
Det är mitt jobb. (SOM SNART ÄR SLUT! Om.. fyra veckor...!)