Ikväll är det dags för pingis igen. Det lär inte bli så värst spännande, eftersom att jag är bäst. Visst är det härligt med människor som inte hymlar med sanningen? Liksom, jag är bäst, varför ljuga om det? Visst, Lilla Andreas lyckades vinna över mig en gång, men det var min första match på flera år. Jag var som en skadeskjuten kråka, som precis skulle spela sin första match på flera år, så Lilla Andreas behövde bara sparka lite på mig, så dog jag.

Ja, Lilla Andreas ja, det är en trevlig människa. Vi har känt honom ända sedan han var en liten bebbo som låg på golvet och spydde. Nu, 19 år senare, så ligger han fortfarande på vårat golv, han har dock slutat spy, vilket kan vara skönt för mina kära mor. Vi har så många minnen ihop, så det är nästan sjukt. Jag minns när han knäade mig i bröstet så att jag tappade luften. Jag minns alla våra måndagar på MAXI. Jag minns alla våra fotbollssomrar. Jag minns alla hans cashewnötter. Jag minns allt. Du tillhör nästan familjen.
Och för att undvika eventuella missförstånd; JA, du kommer ALLTID att kallas för Lilla Andreas :)

Usch, nu ska jag plugga. Tänkte börja med spanskan. Önska mig lycka till.

Idag, precis som igår, ska jag bara slappa. Och det började bra, jag sov till halv tolv.
Det är helt underbart att ha lov, det borde man ha oftare. Jag hoppas att vi kan umgås lite med Lilla Andreas nån dag under lovet. Kanske bowla eller gå på bio. Vi kan väl sova i Kalmar nån natt kanske? Jag är öppen för förslag, så att säga.


Igår kväll åkte Jesper med färjan till Visby, och just precis nu, så sitter han nog på lektion, eller nåt annat tråkigt. Han har blockläsning fram till jul. Det innebär att han bara läsar sina karaktärsval, och inga kärnämnen alls. Han har alltså bara teater, musikal o sånt roligt fram till jul. Blä, vad fuskigt. Men det innebär samtidigt att han ska läsa in massa manus o så, så han har ganska mycket individuella studier, vilket innebär att han snart kan komma till Kalmar och plugga där, samtidigt som han kan leka med mig! Yippie!




Moi and Jesper.
Kalmar är fint på hösten.

Igår bestämdes det i sista sekunden att jag skulle stanna kvar i Kalmar över helgen. Jesper hade inte vett att höra av sig under dagen, kan bero på att han sov, men iaf, så precis sekunden innan jag skulle åka hem till Öland och gräva ner mig och därför bli helt okontaktbar så smsade han.
Snälla lilla Andreas har lovat att jag ska få åka med honom hem på söndag. Han ska på fotboll då, och efter det ska vi gå på firandet på Stortorget.

Pga mitt kvarstannande i Kalmar så fick jag igår lov att gå och handla lite förnödenheter. Jag handlade chips, cocacolalight och yoggi. OBS! Köp aldrig Yoggi - Kungsbär! Den är så jävulskt starkt, så när man äter den, så börjar man svettas i pannan. Allvarligt.

Jag saknar förra året. Det var så roligt med gänget då. Vi hade pizzamåndagar, Maximåndagar, biokvällar, bowlingkvällar, slapp-i-soffan-kvällar och kvällar då vi inte sågs alls. Owh, det var tider det. På höstlovet ska jag se till att vi hittar på något allihopa. Eller, vi får väl se om jag orkar, annars lämnar jag över det ansvaret till Lilla Andreas.

Nu ska jag duscha.

Jag har precis fått en personlig inbjudan att komma hem till Jesper på min lunch imorgon. Han har tänkt bjuda mig på mat. Jag har för mig att han har sagt att han är en jävel på att laga mat, men vi får väl se.

Jesper: Är det något du inte tål? För det skulle ju bli pinsam stämning om jag måste sitta med dig på akuten.

Dennis: Så du är bara nervös för att det ska bli pinsam stämning, inte att jag faktiskt kanske dör?
Jesper: Okejdå, det vore kanske lite värre om du skulle dö.



Har ni tänkt på vad pinsamt det vore om man fick hicka precis när man ska sjunga i melodifestivalen. Jag kom o tänka på det nyss, för jag fick hicka samtidigt som jag sjöng Ta mig till havet, och det lät väldigt roligt. Minst sagt.
Och kom ihåg; Det skulle bli tomt om ingen fanns.

Godnatt, och dröm sött (dvs dröm om mig).

I'm so tired. Blidde inget sova inatt alls.


Såhär resonerade vi under nattens gång.
"Men klockan är ju bara 01.24, vi kan ju inte sova än!"
"Öh, Jesper, klockan är 03.47, ska vi klara oss förbi 04?"
"Men nu börjar lättlagat snart, det måste vi ju se."
"Men det avsnittet har jag redan sett, då får vi vänta på nästa."
"Nu är det paus, så jag byter kanal ett tag, okej? (Då såg vi att Lilla huset på prärien började vid 06.30, så då bestämde vi oss för att se det oxå)."


För er som inte vet vem Jesper är, så är han en kille (ja, faktiskt), från Kalmar. Han pluggar tredje året på en teaterlinje i Visby. Dagen igår tillbringades som sagt på stagg, och på kvällen såg jag på bio med Jesper. Jag ville se Stardust, men den hade inte "fått några bra recensioner", sa Jesper, och då valde han Hairspray, en komedi/musikal, vilket jag inte visste innan. Jesper är musikalartist, så han visste nog säkert att det var en sån film. Förresten, han är med på Kenoreklamen. Om ni ser en Kenoreklam där någon med bandana bowlar, så är det Jesper. Jag hatar att han redan har sin framtid utstakad. Fusk. Under kvällen fick jag även reda på att han har varit med i produktionen av Marie Jungstedts böcker, som ska bli en två avsnitt lång serie på SVT. Han arbetade bla med Eva Röse och Allan Svensson. Hmpf.

Efter bion gick vi hem till hans mammas lägenhet, och där träffade vi (förvånande nog) hans mamma, och två kompisar till henne. Dom var måttligt berusade, och verkade ha väldans trevligt. Jag vill oxå ha unga föräldrar. Vi ockuperade hans lillasysters rum, och roade oss med hans laptop. Ja, och resten vet ni ju.
Jesper har höstlov denna veckan, så jag ska försöka att hinna träffa honom så mycket det går. Han är grymt rolig. Det är nästan sjukt.


Nu sitter jag och funderar på hur länge Netto har öppet, för jag har ingen mat hemma. Jag är sugen på Yoggi. Men det är ju söndag, så dom har nog stängt nu. Typiskt.


PS. Var det någon som såg på LattjoLajban imorse, vid typ 05-06? Om du gjorde det, såg du isf tjejen som red? Visst var hon en kopia av Filippa Bark? Jag höll på att dö, det var så djävulskt likt! Och Jesper som är teatermänniska, kunde såklart imitera Filippa Bark på pricken. Grymt roligt. .DS

Saknad, en känsla alla tvingas uppleva, i flera skeden av livet.
Vissa kan sakna kärleken. Någon att hålla om, och att dela sin tomhet med. Att få känna något för någon, är att verkligen leva. Andra tillbringar hela sitt liv med att sakna tid. En möjlighet att stanna upp. Det är så enkelt så att man inte ens klarar av det. Endel saknar den sista pusselbiten som gör att pusslet blir färdigt. Man köper en liknande pusselbit, men provar den inte ens, för man vet att den ändå inte passar. Sen finns det de som saknar att sakna. De som till synes har allt, och därför inte kan förmå sig själv till att sakna något. Vissa saknar sin själsfrände. När den man tillbringat hela sitt liv med försvinner, så föds man in i ett nytt liv, en ny värld, så tom och innehållslös att man inte längre lever på riktigt.

Saknad, en känsla alla tvingas leva med, endel oftare än andra. I varenda fönster står en människa och tittar ut, och saknar. Blicken är inte fäst på någonting, den drömmer sig iväg.

Saknad, något man måste lära sig att leva med.
Man kanske själv måste gå ut för att möta någon,
eller själv ta av sig klockan och stanna tiden.
Endel tvingas att inse att pusslet aldrig kommer att bli färdigt,
eller förstå att man faktiskt får ha drömmar, stora som små.
Det svåraste är att mista någon man alltid haft,
men då gäller det att inse att den personen alltid kommer finnas kvar. 

Nästa gång du står och tittar ut genom fönstret; Fäst blicken, det du saknar finns där ute. Närmare än du tror.

Måndag igen, vilket oftast innebär skola, så även denna måndag. Det började lugnt med massa korta filmer på trafikantkunskapen. Efter det var det engelska, och gissa vad, jag och Mikaela överglänste resten av församlingen. Som vanligt. När lektionen var slut, gick vi och åt, och från matsalen såg vi hur det ur skolan började strömma folk, lärare som elever. Vi skymtade även en brandbil. Jag började gråta och kissade i byxorna, eller näe, riktigt så rädd blev jag inte, men bra nära. Jag hoppades från djupet av mitt hjärta att Ann-Charlotte hade satt eld på sig själv och nu orsakade all denna kalabalik. Men nej, falskalarm från tredje plan, alltså naturkunskapsvåningen + aulan. Samhällselever ska inte mixtra med farliga vätskor o så, vi ska hålla oss till seriösa grejer. När "branden" var släckt, fick vi gå in igen. Lite senare på samma rast så gick jag och Mikaela ut på en rökpaus, och fick till vår stora förtjusning se en kanin. Den satt helt still vid våra fötter, så först blev vi bara förvånade. Men sen såg vi att den var sjuk, och att den inte kunde se någonting för ögonen var helt stängda.

Mikaela: Men guuud, titta på den. Den plågas ju.
Dennis: Fy fan, jag hatar när djur plågas.
Mikaela: Kan man inte ringa nån?
Dennis: Hans mamma?

Vi hämtade Shno.
Dennis: Titta på den lilla stackaren.
Shno: ÅÅÅÅååååååh, en kanin. Får jag ta hem den och äta upp den?
Dennis: Idiot!

Shno går fram och klappar den.
Shno: Titta, det kom ett kryp ur örat på den!
Dennis: Uew.
Shno klappar vidare.
Dennis: Du vet att det kan vara farligt att klappa den om den är sjuk va?
Shno: VAAA?!
Dennis: Ja, man kan typ få rabies.
Shno: Vad är det?
Dennis: Man blir helt konstig.
Shno klappar vidare.

Vi letade upp en dator, ringde djursjukhuset, pratade med en tant (eller gubbe, jag vet inte, det var Mikaela som pratade) som sa att vi gärna fick komma dit med den så att de kunde avliva den. Så vi fixade en kartong hos Kvallster, gick till djursjukhuset, lämnade in den och kände oss allmänt duktiga. Tilläggas bör att det var TUNGT att bära, JOBBIGT att gå och faktiskt ganska VARMT! Plus att han kissade efter halva vägen, så det droppade ur kartongen. Men trots allt detta så hjälpte vi honom att dö. Vi hann inte ens döpa honom, så det gör jag nu.
R.I.P Dumbo.
För bilder på Dumbo, Shno och de två hjältarna; Dennis och Mikaela, besök min bilddagbok.



Vi hann även prata lite om vårat projektarbete i trean. Vi har kommit på några förslag som vi ska välja ifrån.
1. Öppna ett studentcafé
2. Starta ett eget politiskt parti
3. Starta en religion.
Nummer 3 var Ankis idé, och den sågades totalt av Mikaela.

Ankis: Vi kan väl starta ett eget parti eller en egen religion som projektarbete?
Mikaela: Ptja, ett eget parti kanske, men en religion? Det tar typ sexhundratusenår innan en religion skapas.
Ankis: Jaha, om det ska låta så, så kan jag starta en religion själv..

Oh my, it's friday. Men det känns inte som det brukar. Har ingen jippie-känsla alls. Jag tror att det beror på att vi har massa prov nästa vecka. Plugghelg deluxe. Minst.


Jag funderade lite nyss när jag cyklade hem.
"På nåt sätt så har jag alltid motvind och uppförsbacke när jag cyklar."
"De gånger som det är vindstilla; varför njuter jag inte av det och slutar klaga?"
"Jag undrar hur det känns att bli påkörd från sidan. Hinner man reagera, och vad hinner man isf tänka?"
"Hon måste verkligen pumpa sitt bakdäck, och VARFÖR kör hon så sakta i uppförsbacken? Hon rullar ju nästan bakåt."
"Vilken ful gubbe, och fan vad han glodde!"
"Snart måste jag köpa cykellyse. Två stycken dessutom, man ska ha ett fram och bak. Tydligen."
"När jag kommer hem ska jag skriva ett blogginlägg om vad jag tänker på när jag cyklar hem."





Snart fylls lägenheten av ölänningar, för att sedan åka till Kalmarsalen.
Yay.

En liten parentes i alltihopa är att Shno är världens roligaste människa. Faktiskt.

Har ni varit med om att någon har ringt till er nångång?
Det var iaf vad som hände mig nyss. Personen i andra änden stod nedanför mitt fönster och ville att jag skulle komma ner. Jag bölsade på mig, som man måste nuförtiden, och gick ner. Självklart kände jag personen i fråga, annars hade jag inte gått ner. Väl nere så gick vi till Netto, för jag behövde köpa Yoggi. Ni vet igår, när jag skrev att jag typ avgudar hösten? Glöm det jag sa, och pränta istället in att jag HATAR hösten. När vi gick de 20 meterna till Netto (ja, jag vet, det är inte bra att bo så nära en lågprisaffär) så blev mina vita skor minst sagt ovita! De blev nermojsade av mojs! För de som bestämmer, har bestämt att mellan min bostad och Netto så ska det inte finnas några gatlysen, enbart för att små pojkar ska smutsa ner sina skor. Några gubbar har röjt undan massa jord idag, och de har glömt ett 40cm tjockt lager med jord, och gissa vad; det regnar! Jord + Regn + Mina skor = Mojsiga skor. Buhu. Jag ska ringa till Gatu&Parkkontoret, vägvärket, Fredrik reinfeldt och SMHI och klaga. Jag ska även begära att få ett par nya skor, och dom ska personligen betalas av Fredrik Reinfeldt.
Vet ni förresten att det finns en ny Yoggismak?

Varje dag, varje minut, varje sekund går folk runt och delar in människor i fack. Hela dagarna ägnas åt att få in så många människor som det bara går, i så få fack som möjligt. Det som ligger till grund för fackindelningen är fördomar, utseende och yta. Visst är det så att en blond, vacker kvinna är trög och osmart, en man som varken slåss eller kallar andra män för bögar, just själv är homosexuell, och en person som lider av övervikt får skylla sig själv. I vissa fall kanske det är så, men det är i extremt få fall.

Samhället har byggt upp en massa mallar som man försöker få folk att passa in i. Vi dömer människor redan efter ett fåtal sekunder, och innan vi ens har hunnit gå förbi personen i fråga, så har vi bestämt att han/hon är en sådan person och alltså bör ligga i just det facket. Det ligger i allas natur att göra just så. Att dela in, inte urskilja, att fösa ihop, inte välja ut.

Människan är ett flockdjur som hela tiden letar efter likasinnade. Man söker efter vänner som man kan dela intressen, åsikter och värderingar med. I kärlekslivet gäller inte alltid samma regler, utan där kan man sväva ut rejält och faktiskt bli kär i någon som man faktiskt inte har ett dugg gemensamt med. Det beror på att kärleken inte sitter i huvudet, utan i hjärtat, och hjärtat har ännu inte lärt sig att dela in, eller att fösa ihop. Hjärtat söker efter en specifik, säregen och alldeles udda person. Men till skillnad från huvudet, som iaktar, och delar in i ett fack, så ser hjärtat det egna och udda som personen har och gör det till något bra och fint.

Jag såg på en film igår. Den handlade om fördomar och hat mot andra människor. Ett fåtal människor, överdrivet kristna, avrättade folk som, enligt dem, stack ut. Ett manligt homosexuellt par och en kvinna med ett barn som blivit till genom provrörsbefruktning blev brutalt mördade, bara för att en liten grupp delat in dem i ett fack, som det valt att kalla för folk-som-inte-bör-få-leva-facket.

I vissa fall är det omöjligt att inte dela in folk i fack, och just i dessa fall är det faktiskt helt naturligt att dela in, och att särskilja, dock uppmanar jag inte till rasism, eller att uttrycka någon annan fördomsfull åsikt. Män och kvinnor, homo/bisexuella och heterosexuella, unga och gamla. I dessa fall är man faktiskt olika. Ålder, kön och sexuell läggning är några få saker som man inte kan ändra på, och även om det hade gått så skulle man, enligt mig, absolut inte ha gjort det.
Jag uppmanar inte till skolor med tjejklasser och killklasser, eller områden i städer där bara personer med utländsk härkomst bor. Det jag menar är att i vissa fall är det bra att inse att man är olika, men att det absolut inte medverkar till något dåligt.
Åsikter, värderingar och intressen ger oss olika möjligheter och egna personligheter, och ingen är likadan som någon annan. Varför då dela in i fack? Varför ens dela in män och kvinnor i olika fack?

Jag är trött på att se människor, men att samtidigt ändå inte se dem. Det låter klyschigt, men det enda man ser är ett skal, en yta. En blond kvinna kan vinna litteraturpris, en homosexuell man kan svetsa, och en överviktig person kan vinna OS.

Nästa gång ni ser en person, och tänker att "titta, där är en sån.", gör inte det. Va nyfiken, och tänk istället "jag undrar hur den personen är." För att vara någon innebär inte att se ut som någon, utan det innebär att på riktigt faktiskt bara vara.

Ibland sjunger denke. Då kan det låta såhär:

Give me one måmeeeent in tajm
When ajm måååre thän I thåght I cudd biiii
When all ov maaj driiiiiiims
Are a hart beeet awäj
And the answers are ål app to miii ( *hostattack* ) iiiiiii
Give me one mååmeeeeent in tajm
When ajm rejsing widd dästänyyy
Then in thät one måment of tajm
I will bii, I will bii, I will bii friiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii, I will bii,
I will be friiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii ( hur länge orkar hon skrika egentligen, jag tappar ju rösten! ) iiiiiiiiiiiiiiiiiii!

APPLÅDER! Men jag kanske valde en lite svår låt, eller ska man ha ont i halsen efter att man har sjungit? Men jag sjöng bra, nästan bättre än Whitney faktiskt. Houston alltså. Ni kanske har hört talas om henne nångång. Hon sjunger sådär, men om några år kanske hon kan bli nåt, men det är inget man ska tro så jättestarkt på. Lägg hellre mitt namn på minnet. Jag kommer bli nåt stort.

 

Det vore tomt om ingen fanns.

Jag har fått lite pikar, angående mitt förra inlägg. Är mitt liv helt meningslöst? Går jag runt och är ständigt ledsen? Nej, gud nej. Jag kan kan faktiskt tillstå att säga att jag är ganska lycklig. Men det beror ju självklart på vem man jämför med.
Dagen idag har varit slappare än slappast. Först på morgonen när jag och Shno skulle gå till matten så började brandlarmet tjuta, och en hemsk rökluft spred sig över skolan. Samtidigt som jag sprang för mitt liv, så såg jag mitt liv passera revy. Väl ute på stora matsalsparkeringen så frös man ju arslet av sig, jamena det är ju oktober. När någon för en gångs skull får för sig att tända eld på skolan, så gör dom det på årets kallaste dag. Tack!? Till en början stod vi ensamma och frös, men sedan kom våra mentorer och joinade vår frys-klubb. Efter 5min var evakueringen klar, och vi fick gå in i skolan igen, utan att få veta nånting. Vi gick, väldigt sakta dock, men vi gick, till matten och under lektionen fick vi reda av rektorns röst i högtalarna att någon i cafeterian hade bränt en äppelpaj. Ridå ner liksom. Shno och jag fick ett skrattanfall, och redan där var dagens mattelektion förstörd. Vi kan inte sitta bredvid varandra när vi jobbar. Vi skrattar typ oavbrutet hela lektionerna, och då blir det liksom inte så mycket gjort.
Sen åt vi, och softade i bibblan en stund. Vi läste diverse tidningar, innan vi gick ner till källaren för att få upp ångest-termometern lite. När det var en kvart kvar till Teckning & Grafiken så bestämde vi oss för att börja bestiga skolan, och gemensamt ta oss upp till D-plan. Vi har räknat ut att det är en höjdskillnad på 2500m mellan källaren och D-plan. Bildsalen ligger 2576 m.ö.h.
På själva lektionen hände inte speciellt mycket. Jag hade missat ganska mycket på den gången jag var sjuk, men det tog jag nästan ifatt idag. Jag fick börja med att bli fotograferad av Set/Seth/Sett, ja, nåt sånt heter han, och jag och Ankarström kom fram till att han gillar mig. Mer än han borde. Men ja, kan jag få högre betyg så visst, ta en extra bild på mig du. Kameran gick "sönder" tre gånger, så sammanlagt tog han kanske 8 bilder på mig. Jag hann känna mig lite som en modell, men det gick över, dels när han slutade ta kort, och dels när jag fick SE bilden. Suck. Mina modelldrömmar krossades snabbt och min framtid blev återigen oviss och skrämmande. Resten av lektionen satt jag och ömkade mig hos Ankarström. Jag tror hon börjar bli lite trött på mitt gnäll. Men vad ska man göra när det är kallt, maten är äcklig, benen krampar, solen bränner, teckningen blir ful, klockan går sakta, man är hungrig, snoret rinner, alla andra är bättre och man längtar efter pizza? Man måste faktiskt få gnälla lite.

Väl hemma bjöd syster mig på spaghetti och köttfärssås innan hon begav sig mot Öland.
Imorgon står det bland annat geografi, svenska och trafikkunskap på schemat. Blä. Hoppas någon bränner en äppelpaj då också.

1. Svenska - Romeo & Julia, diskussionsfrågor
2. Engelska - Två uppgifter
3. Historia  - Läsa häftet
4. Fixa kårkort
5. Köpa staggkläder

Katten har fått ungar, och har rest tillbaka till sin egna bebboperiod. Det är ganska komiskt att hon har blivit mamma, hon kan ju inte ens ta hand om sig själv. Skärpning, Fia!

Lilla Andreas ska vara chef över Albyboden nu när Willy & Irene åker bort. Han har lovat att installera självscanning medan dom är iväg. Och kanske byta namn till "ICA SuperKvantumMAXI-Nära Alby-Boden". Jag ska förövrigt åka och hälsa på honom idag. Lilla Andreas alltså. Men jag ska inte köpa något. Eller ja, kanske.


Stoooor applåd till Mikaela, som igår gjorde sin tredje tatuering. Den tog tre timmar att göra, och jag antar att det gjorde lite ont.
Bababaaaam! klappklappklappklappklapp!

Idag var jag alltså tillbaka i skolan igen, efter en kortare tids sjukdom.
Dagen började dåligt, eftersom att jag och Mikaela tvingades att sitta längst fram på geografin. Vi orkade inte börja gå mot klassrummet förrän en minut innan vi började, så det fanns alltså bara platser kvar längst fram. Mobbat deluxe. Sen hade vi svenska. Jag, Mikaela och Ankarström "var vid en dator och skrev rent vår stilanalys". Vi var alltså på stan istället, och strök omkring på diverse ställen, tex Swedbank, Handelsbanken och Dillbergs. Vi rånade två banker och köpte böcker för pengarna.

Sen gick vi tillbaks, "hem" som Ankarström säger, till skolan och åt. Eftersom att det är kanelbullens dag idag (!), så bjöd skolmatsalstanterna på bullar. De var faktiskt ganska stora. Och goda. Jaja, efter det var det spanska. ÅNGEST! Men jag var där, och jag arbetade. Jag frågade henne om vi skulle ha prov på tisdag, för alla andra språkgrupper på skolan ska ha det, för det står på läsårsplaneringen. Hon svarade något i stil med att "nej det ska vi inte ha, varför? jo eftersom att vi läser på ett annorlunda sätt än alla andra, istället för prov ska vi ha hemuppgifter, eller inte vi, NI ska ha hemuppgifter som ni sedan ska redovisa för mig muntligt och skriftligt." Kan man anmäla henne för något? Vadsomhelst? Aja. Efter urladdningen på spanskan så kände jag att jag kunde klara vadsomhelst. Jamena, inget slår min ångest för spanskan. Vi begav oss upp mot engelskan, och jag slog mig som vanligt ner hos Mikaela. Vi arbetade flitigt och intensivt, men vi hann ändå bara med en extrauppgift. Till nästa lektion ska vi göra klart två nya uppgifter, som vi egentligen ska göra på nästa lektion. Och för er som läser detta; Mikaela och jag kan inte klassas som pluggisar. (Psssst... Mikaela kan man kanske kalla för pluggis, för hon hade fler rätt än mig på glosförhöret, men säg inte till henne att jag tycker att hon är en pluggis!)

Sist men inte minst så hade vi historia, med den kraftiga lärarkandidaten. Jag tycker lite synd om henne, för ingen har respekt för henne. Hon står där och babblar om slavar o romarriket o sånt trams, men ingen lyssnar ju. Alla sitter o pratar om helt andra saker. Jag ska erkänna att jag inte heller lyssnade så mycket. Min historia gick åt till att titta i en extremt rolig bok som jag hittade på golvet. I den fanns det tips på hur man överlever alla sorters krämpor. Så nu vet jag hur jag gör om jag får huvudvärk, ryggont eller mjäll. Mycket intressantare än historiadravlet.

MIKAELA OCH SANNA SKA VARA VÄRDAR PÅ GYMNASIEMÄSSAN, SÅ DE SKA VARA PÅ SKOLAN PÅ EN LÖRDAG!
DET KOMMER JAG MOBBA DOM FÖR HELA ÅRET! ELLER TILLOMED HELA LIVET!

Ankarström är en mygga, och jag har skoskav.
Kiss and hugs!

Jag har snöat in mig lite på Within Temptation nu de senaste dagarna. Här får ni en av favoriterna.

Vi seglade.
Annie, Simon & Jenna.

Jag var den enda med kamera, så jag fick fotografera hela tiden.
Pernilla, Moa, Isabell, Annie, Simon, Leo, Emmili & Malin.

---

---