Varje dag, varje minut, varje sekund går folk runt och delar in människor i fack. Hela dagarna ägnas åt att få in så många människor som det bara går, i så få fack som möjligt. Det som ligger till grund för fackindelningen är fördomar, utseende och yta. Visst är det så att en blond, vacker kvinna är trög och osmart, en man som varken slåss eller kallar andra män för bögar, just själv är homosexuell, och en person som lider av övervikt får skylla sig själv. I vissa fall kanske det är så, men det är i extremt få fall.

Samhället har byggt upp en massa mallar som man försöker få folk att passa in i. Vi dömer människor redan efter ett fåtal sekunder, och innan vi ens har hunnit gå förbi personen i fråga, så har vi bestämt att han/hon är en sådan person och alltså bör ligga i just det facket. Det ligger i allas natur att göra just så. Att dela in, inte urskilja, att fösa ihop, inte välja ut.

Människan är ett flockdjur som hela tiden letar efter likasinnade. Man söker efter vänner som man kan dela intressen, åsikter och värderingar med. I kärlekslivet gäller inte alltid samma regler, utan där kan man sväva ut rejält och faktiskt bli kär i någon som man faktiskt inte har ett dugg gemensamt med. Det beror på att kärleken inte sitter i huvudet, utan i hjärtat, och hjärtat har ännu inte lärt sig att dela in, eller att fösa ihop. Hjärtat söker efter en specifik, säregen och alldeles udda person. Men till skillnad från huvudet, som iaktar, och delar in i ett fack, så ser hjärtat det egna och udda som personen har och gör det till något bra och fint.

Jag såg på en film igår. Den handlade om fördomar och hat mot andra människor. Ett fåtal människor, överdrivet kristna, avrättade folk som, enligt dem, stack ut. Ett manligt homosexuellt par och en kvinna med ett barn som blivit till genom provrörsbefruktning blev brutalt mördade, bara för att en liten grupp delat in dem i ett fack, som det valt att kalla för folk-som-inte-bör-få-leva-facket.

I vissa fall är det omöjligt att inte dela in folk i fack, och just i dessa fall är det faktiskt helt naturligt att dela in, och att särskilja, dock uppmanar jag inte till rasism, eller att uttrycka någon annan fördomsfull åsikt. Män och kvinnor, homo/bisexuella och heterosexuella, unga och gamla. I dessa fall är man faktiskt olika. Ålder, kön och sexuell läggning är några få saker som man inte kan ändra på, och även om det hade gått så skulle man, enligt mig, absolut inte ha gjort det.
Jag uppmanar inte till skolor med tjejklasser och killklasser, eller områden i städer där bara personer med utländsk härkomst bor. Det jag menar är att i vissa fall är det bra att inse att man är olika, men att det absolut inte medverkar till något dåligt.
Åsikter, värderingar och intressen ger oss olika möjligheter och egna personligheter, och ingen är likadan som någon annan. Varför då dela in i fack? Varför ens dela in män och kvinnor i olika fack?

Jag är trött på att se människor, men att samtidigt ändå inte se dem. Det låter klyschigt, men det enda man ser är ett skal, en yta. En blond kvinna kan vinna litteraturpris, en homosexuell man kan svetsa, och en överviktig person kan vinna OS.

Nästa gång ni ser en person, och tänker att "titta, där är en sån.", gör inte det. Va nyfiken, och tänk istället "jag undrar hur den personen är." För att vara någon innebär inte att se ut som någon, utan det innebär att på riktigt faktiskt bara vara.

---

DAGENS CITAT!
Geografin.
LärarBjörn ställde en fråga innan han sa: ... det kan väl du svara på Solveig!
LärarBjörn tittar på en tjej som sitter längst ner i klassrummet.
*Lång tystnad*
LärarBjörn: Nej just det, du heter ju Sofie!


Imorgon ska jag till Kalmarsalen, wiho! Lilla Andreas, Stora Andreas, Annica, Kristin och jag ska på teater. Oh my vad vi är civiliserade. (Man kan ju iaf få andra att tro det.)
Dagens kväll ska få äran att underhålla mig, så ikväll har jag inga planer alls. Kvällen har hittills varit ganska hemlighetsfull, men jag tror att den har stora planer för mig.

Ibland sjunger denke. Då kan det låta såhär:

Give me one måmeeeent in tajm
When ajm måååre thän I thåght I cudd biiii
When all ov maaj driiiiiiims
Are a hart beeet awäj
And the answers are ål app to miii ( *hostattack* ) iiiiiii
Give me one mååmeeeeent in tajm
When ajm rejsing widd dästänyyy
Then in thät one måment of tajm
I will bii, I will bii, I will bii friiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii, I will bii,
I will be friiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii ( hur länge orkar hon skrika egentligen, jag tappar ju rösten! ) iiiiiiiiiiiiiiiiiii!

APPLÅDER! Men jag kanske valde en lite svår låt, eller ska man ha ont i halsen efter att man har sjungit? Men jag sjöng bra, nästan bättre än Whitney faktiskt. Houston alltså. Ni kanske har hört talas om henne nångång. Hon sjunger sådär, men om några år kanske hon kan bli nåt, men det är inget man ska tro så jättestarkt på. Lägg hellre mitt namn på minnet. Jag kommer bli nåt stort.

 

Det vore tomt om ingen fanns.