Har precis messat lite med Annica. Saknar henne nu när jag bor i Kalmar. Hon är speciell, på ett väldigt bra sätt, och hon är sjuk, på ett bra sätt. Finns saker som bara vi två förstår, och ibland räcker det med en blick för att den andre ska förstå. Sånt är härligt.

Jag har tydligen en ovanligt nära relation till mina syskon, efter vad jag fått höra. Jag umgås väldigt mycket med dom som kompisar, och det är alltså ganska ovanligt. Mina syskon är bäst, och jag skulle inte klara mig utan dom. Ni är bra att ha i medgång, men kanske ännu bättre i motgång. Jag kommer ihåg vår långa, långa gruppkram när mormor dog. Även om vi kanske skiljs mer och mer nu, så finns vi alltid där för varann. Vilken kliché, men så är det iallafall.

Ja, mina syskon ja. Det finns inga jag önskar mer lycka än dom, och det finns inga som står mig så nära som dom. Det är en jäkla tur att ni finns.


Nu ska jag sova, men med ett öga öppet. Det ska tydligen vara en natt fylld av stjärnfall, så nu ska här önskas!